Tack för mig
Tiden går fort ibland.
När jag gick från jobbet i söndags hade jag fortfarande ett eget skrivbord med egen dator, mobil och kamera. När jag kom till samma plats idag onsdag var det inte längre mitt.
Mitt tiomånaderesvikariat som Ulricehamnsredaktör går ut nästa vecka, men redan nu har den nya Ulricehamnsredaktören kommit på plats. Tanken är att vi ska jobba parallellt några dagar tills jag ska tacka för mig.
Det är en lite märklig känsla att skiljas såhär. Det känns väldigt vemodigt även fast jag bara varit på Borås Tidning sedan februari och suttit på den här stolen sedan mars. Men jag ska inte grotta ner mig för mycket i de känslorna. Livet går vidare, så också karriären. Och varje uppbrott skapar också nya möjligheter.
Vad det blir härnäst är ännu lite osäkert, men jag har lite idéer. Men oavsett svårigheterna att få en tillsvidaretjänst i den här branschen så känner jag ändå att jag befinner mig på rätt väg.
Med anledning av det här uppbrottet och alla nya utmaningar som ligger framför mig har jag funderat en del kring hur mycket jag "brinner" för journalistik och vad min drivkraft är.
Svaret (som kanske behöver putsas en aning) är att jag drivs väldigt mycket av min egen utveckling.
Det finns inget annat yrkesområde där jag vill utveckla mig lika mycket inom som journalistik. Jag vill hela tiden bli bättre - inom alla dess olika delar. Det kan handla om att hitta uppslag till artiklar, alla utmaningar som kommer med att genomföra en intervju, anteckningstekniker, välja den bästa vinkeln för en text, skriva snabbt, skriva om, vässa med en bra rubrik, ta bilder, redigera bilder till att presentera det snyggt i tidning och på webb.
Jag känner verkligen att jag vill bli bättre på allt!Jag vill bli så bred som möjligt i mitt journalistiska kunnande – och det är också vad jag har ägnat de tre och ett halvt år som har gått efter examen från Ljungskile folkhögskola åt.
Men jag börjar känna mer och mer att det kan vara dags för nästa steg – att spetsa mig. Exakt hur eller mot vad vet jag inte riktigt än, men det är en process som puttrar på lågintensivt inom mig. Målet är att hitta en inre drivkraft och svara på varför jag berättar det som jag berättar. Vad är vitsen? Är det förströelse eller förståelse eller något helt annat som ligger bakom?
Vidare vill jag hitta ett eget språk. Skriva lättförståeligt och tydligt, men också på ett eget vis. På så vis blir jag själv min starkaste konkurrent. Visst kommer jag kunna jämföra mig med andra, men det ska vara tydligt vem jag är och vad jag skriver.
