Överallt, hela tiden

Sedan två månader tillbaka har jag axlat rollen som Ulricehamnsredaktör på Borås Tidning. Det innebär att jag är ansvarig för att jaga ikapp nyheter och händelser i Borås grannkommun (för övrigt Västra Götalands till ytan största kommun). Så några gånger i veckan sätter jag mig i bilen och puttrar iväg några mil österut från skrivbordet i Borås.

Min grundambition innan första arbetsdagen var att lära mig kommungräv och bli en bättre nyhetsjägare, men efter lite tid på jobbet har jag insett att i alla fall den första delen får vänta en aning. Det är nämligen fullt upp med annat.

Först och främst har jag behövt lära känna kommunen och söka svar på frågor såsom: Vilka partier styr? Vilka stora arbetsgivare finns? Vad "händer" kulturellt? Flyttar folk till eller från Ulricehamn? Och så vidare..
Därefter har jag varit tvungen att sätta mig in i arbetsprocessen rent redaktionellt och fundera kring: Hur många texter får jag plats med per dag? Hur många jobb kan jag göra per vecka?

Den största utmaningen – och även det roligaste med tjänsten – har varit att jobba ensam. Jag är i princip min egen redaktör, reporter och fotograf. Det är jag som både ska hitta och göra jobben – från ax till limpa. Det tvingar mig att att tro på mig själv och min egen förmåga som journalist. Tidigare har jag fått jobben utlagda på mig vilket är väldigt bekvämt. Nu är jag ensam med mina tvivel och måste lära mig hantera dem. Tidningen måste ju alltid fyllas.

 

På TTELA sparade jag de av mina texter som jag lagt ner lite mer möda på. Från BT har jag knappt sparat en enda. Anledningen är att det har varit så få texter där jag kunnat brodera ut språket på samma sätt som jag fick göra när jag skrev fredagsreportage i Trollhättan.

 

Men den senaste veckan har det ändrats lite. Bland annat gjorde jag en längre intervju med en familj vars fyraårige son blev påkörd förra månaden. Vidare träffade jag en man som räddade grannens hus från att brinna ned samt en kvinna som samlar in kläder och prylar till bättre behövande i Sierra Leone.

 

Här är de:

 

Tyvärr är två av tre pluslåsta, men jag klistrar in den första texten (som jag är mest nöjd med och som även toppade tidningen förra onsdagen) här. Håll till godo!

 

 

 

Att Hugo hade blivit påkörd var det enda Gitte Wigren visste när hon rusade hemåt genom villakvarteren den där måndagen. Det hade varit sedvanlig tjejkväll med vännerna när hon hade fått ett samtal från en av döttrarna:
– Jag tänkte bara "det måste gå bra, det måste gå bra". Man tänker både fram och tillbaka – man hinner tänka så mycket. Tiden går så otroligt långsamt men ändå fort på något vis, säger hon.
Väl hemma på gatan möttes hon av både räddningstjänst och ambulans. Insatsen var redan i full gång:
– När jag kom fram sa jag bara: Jag är mamman – jag vill ha en lägesrapport. Då sa de att han varit vid medvetande hela tiden och nog inte hade blivit påkörd av något däck, säger hon.

Bara minuter innan hade Hugo, tillsammans med sjuårige brodern Hampus, lekt utanför huset på den lugna återvändsgatan. I köket förberedde pappa Kenneth maten. Det var strax dags att gå in för kvällen när Hugo kom farandes i full fart ut på vägen på sin cykel. Föraren hade inte en chans att väja.
När Kenneth sprang ut från huset såg han sin son liggandes på gatan – helt livlös.
– Hjärtat bara rycktes ur kroppen på mig. Jag var helt övertygad om att han var död. Men det tog bara någon millisekund, sedan började han skrika. Då tänkte jag bara: Skrik så mycket du vill, säger han.

Snart kom en helikopter för att ta med Hugo och mamma Gitte till Säs. En stund därefter anlände även Kenneth till Borås efter att ha sett till att resterande fem syskon var omhändertagna. Efter drygt en timme förflyttades de vidare till Östra Sjukhuset i Göteborg.
– Första dygnet var rätt kritiskt, men det blev aldrig livshotande. Men läkarna var väldigt oroliga och rädda, säger Kenneth.
Snart stod det klart att Hugo hade fått skador på lungorna, levern samt en spricka i höften. Men det allvarligaste var att även bukspottskörteln hade fått en smäll. Om den skulle börja läcka skulle en akut operation och flera månaders sjukhusvistelse krävas.
– Det var hela tiden ovisst. Om man har en skada på levern visar det sig ganska fort, men just bukspottskörteln kan vara en skada som verkar ganska lugn men kommer efteråt. Så vi fick ta en timme och dag i taget, säger Gitte.

Sakta men säkert stabiliserades läget. Och förra veckan fick så Hugo återvända hem till familjen. Sedan dess har både Gitte och Kenneth varit hemma från jobbet för att se efter att sonen inte trillar och slår i magen. Något som inte är helt lätt.
– Han är ganska aktiv. Och i och med att han inte haft så jätteont den sista tiden så är han väldigt rörlig, säger Gitte som berättar att det är först nu det börjar sjunka in hur illa det ändå kunde ha gått.

Hugo får ändå anses ha haft tur i oturen. För det första hade han hjälm på sig – något som troligen räddade hans liv när han slog huvudet i gatan.
En annan faktor var att grannarna rakt över gatan hade en utbildad brandman på besök vilket gjorde att de första räddningsinsatserna kom igång både fort och rätt.
En tredje aspekt är föraren, som snabbt friades från alla brottsmisstankar.
– Det var tur att han hade så pass hög bil att Hugo hamnade under bilen, säger Kenneth och förklarar att de heller aldrig någonsin sett honom köra fort förbi. Stoppsträckan vid olyckan var inte ens två meter:
– Han håller inte ens 30 kilometer i timmen – han kör saktare än så och har alltid koll.
Efteråt har familjen haft kontinuerlig kontakt med mannen för att uppdatera om Hugos tillstånd.
– Det var skönt att kunna ringa och prata med honom så han vet vad som händer. Vi letar absolut ingen syndabock. Det är bara så tragiskt att det hände, säger Gitte.

Härnäst väntar en lugn sommar för Hugo. Cyklingen, studsmattan och Lisebergsbesöken får vänta ytterligare några månader.
Men att ha en rastlös fyraåring hemma är en ynnest i sammanhanget, det är båda föräldrarna överens om. De vill även rikta tacksamhet mot alla som gjorde en insats under den där måndagskvällen. Och om de kan ta med sig någon lärdom från kvällen är det denna:
– Cykla aldrig utan hjälm och kör aldrig fortare än att du kan stanna, säger Kenneth.