Överallt, hela tiden

Om det är någonting jag har lärt mig av att leva i ett konsumtionssamhälle så är det att allt har ett pris. Och det är inte bara en tom klyscha som ger över 60 miljoner träffar på Google. Utan allting går faktiskt att mäta i pengar. Dels en hel massa, numera självklara, saker såsom städning, musik och fotbollsspelare. Men även sånt som lycka och välmående kan man räkna i kronor och ören.

Men där någonstans trodde jag ändå att gränsen gick.

Men nu i veckan fick jag lära mig att gränsen (om det nu finns någon) för vad man kan mäta i pengar ligger långt bortom horisonten. För det finns någonting runt oss nästan hela tiden som i alla fall jag inte trodde hade någonting med konsumtion att göra. Nämligen naturen.

För som jag fick förklarat för mig ur en samhällsekonomisk synpunkt, så kan till exempel ett träd vara värt upp emot en miljon kronor enligt en hel massa olika faktorer. Bland annat efter hur mycket syre den producerar.

Men precis som med fastigheter så är den absolut viktigaste faktorn läget. Ett träd mitt i stan är i regel värt mer än tio i skogen. Framförallt för att du och jag mår lite bättre utav lite grönska i stadskärnan.

Och sådär kan man fortsätta. Bara beta av vår flora och fauna med miniräknaren. För även de jobbigaste insekterna är faktiskt värda mer än man kan ana. Om bin skulle börja fakturera all sin pollinering och dagliga arbetsinsats skulle de troligen äta upp den kommunala budgeten på nolltid.

Allt det här och lite till lärde jag mig när jag mellan tisdag och onsdag, tillsammans med några vänner, satt uppe till halv fyra för att uppleva sommarsolståndet. Årets kortaste natt. Vi hade åkt ut till samma lilla udde i Hjälmaren där Engelbrekt dödades 1434. Men mer för möjligheterna till en fin soluppgång än av fascination för historien. Väl där grillade vi och jag spelade för första gången gitarr vid en lägereld. Något som, inte helt otippat, var urmysigt. Och efter fem och en halv timme av något som knappt kan kallas mörker började så solen sakta stiga upp över Hjälmarens nordöstra strand. Upp mot en perfekt himmel som skiftade från orange till ljusblått, med en lika perfekt spegling i det stilla vattnet.

Där någonstans förstod jag att det visst finns en gräns för vad som kan räknas i pengar. Och den gränsen går precis i linje med horisonten.

(Publicerad i Nerikes Allehanda 26 juni 2011)