Krönika: Det är vägen som är mödan värd
Ännu en sommar är på väg att ta slut allt för fort. Semestrar är över, skolterminer tar vid och en lång mörk höst närmar sig med stormsteg.
Men tills dess ligger jag i solen och läser böcker om Mount Everest och de som klättrar där. Det är fascinerande berättelser om människor som drivs av besatthet snarare än av lust. De som helt enkelt föddes med en ambition och en beslutsamhet som de nog egentligen skulle varit bra mycket lyckligare utan.
Utan hänsyn till vare sig söndertrasade relationer eller förfrusna kroppsdelar ska de nå målet.
Allt för den där korta stunden på världens tak.
Det finns ju vissa ögonblick som man vill krama allting ur. Få ut mesta möjliga utav. Speciellt såhär på sommaren. Evighetslånga beachvolleymatcher på västkusten till exempel. Sex timmar med servar och smashar och bollar att hämta i havet.
Men att stå på Mount Everests topp är tydligen inte ett utav de ögonblicken.
För väl uppe på 8 848 meters höjd är klättrarna ofta så utpumpade att de är helt okapabla att känna någon som helst glädje eller förnöjsamhet. Syrebristen har bit för bit stängt ner deras hjärnor. Så när de står där, efter flera månaders höghöjdsacklimatisering och en livstid av förväntan, känner de just ingenting.
Och så är ögonblicket de kämpat så länge för förbi. För evigt förpassat till dåtid och ersatt av nuet. Det enda tillfälle som vi alltid har.
Det är en svindlande insikt att suga på. Att allt som egentligen finns är här och nu. Att det är det enda som går att förändra och uppleva.
Barn sägs ju vara så duktiga på det där – att vara närvarande och känna efter direkt. De gråter ena sekunden för att skratta nästa. För alla oss andra finns en hel industri med kurser, böcker och coacher för att vägleda oss tillbaka till konceptet Nu.
Men om vi väl, på ett eller annat sätt, skulle hitta dit till slut så får man ta det onda med det goda. Man får inte njuta fullt ut av härliga beachvolleydagar på stranden utan att också sova värdelöst med träningsvärk i nacke och axlar.
Men det finns nog någon slags poäng även med det. Det kanske till och med finns någon slags poäng med allt. Även med en annalkandes lång och kall höst.
(Publicerad i Nerikes Allehanda 7 augusti 2011.)
