Krönika: Ett pendlarliv utan bil
I början av sommaren skrotade jag min bil. En på flera sätt omtumlande upplevelse. Inte bara för att jag blev bogserad i racerfart bakom min far i fem mil. Utan också för att jag blev tvungen att bevittna hur en stor traktor skändade min 16 år gamla Mazda när den hänsynslöst lyfte in ögonstenen genom bilskrotens portar.
Men förvånansvärt fort försvann klumpen i magen och ersattes med lättnad. Äntligen blev jag kvitt alla problem som Saxen (registreringsnummer SAX 067) bidragit med i slutet av vår tid ihop. Urladdat batteri, dålig fläkt, pyspunka, dysfunktionella vindrutetorkare, trasiga lås och så vidare och så vidare…
Nu när the sorry excuse of a winter är över oss känner jag mig gladare än någonsin över att i stället inneha ett Västtrafikkort. Bara tanken på att skrapa valfri sida av en vindruta någonsin igen ger mig rysningar. Och att sätta mig i en iskall, fuktskadad kupé och behöva fundera på vad de där klonkljuden från höger bakhjul beror på klarar jag mig också rätt bra utan.
Fast jag borde ju faktiskt sakna smidigheten det medför att äga en bil, att ta mig fram snabbt och lätt och så. Men nej, det enda som jag egentligen känner att jag går miste om är det härliga i att sätta på stereon, klicka fram valfri tuff favoritlåt (förslagsvis ”Regulate” med Warren G och Nate Dogg), höja volymen och sjunga (och rappa) med. Det där med att komma fram fort berör mig inte längre.
Den insomnade reggaegruppen Svenska Akademien sjöng i en låt om hur vi ”Stressar hem från jobbet för att hinna slappna av”. Först nu förstår jag vad de menar. Bussen går när bussen går. Det är ingen idé att ha bråttom i onödan. Sen är det ju inte som om jag måste skynda mig för att göra någonting vettigt direkt när jag kommer hem ändå. Om jag ska vara helt ärlig.
Nu pendlar jag en timme varje morgon, och en timme varje kväll. Och gillar det. Jag är nästan lite stolt när jag hälsar på busschauffören och blippar mitt Regionen runt-kort.
Men framförallt får jag två timmar varje dag där jag verkligen inte har möjlighet att göra något effektivt alls. Det går inte att motionera, tvätta eller städa ens om jag ville. Bussresan är som gjord för att bara titta ut genom fönstret och lyssna på musik.
Just mitt utökade musiklyssnande är nog den bästa bonusen med busskort. Varje vecka upptäcker och återupptäcker jag nya artister och band. Exempelvis har jag märkt att den där Bon Iver som alla hyllar faktiskt är riktigt riktigt bra (Tips! Lyssna allra helst på Lanny Mayremixen på Flume). Även duon JJ är ibland helt magiska. Och Den Svenska Björnstammen har gjort i alla fall tre eller fyra lysande låtar.
Nu senast har jag börjat lyssna igenom Nas samlade verk. Sakta sakta, och sisådär tio år för sent känner jag hur jag börjar ta hans parti i den gamla fejden med JayZ. Han har ju sjukt många fantastiska låtar! Ofta med fina budskap också. Men framförallt: fenomenala texter som jag nu börjar memorera längre och längre bitar utav.
Men där någonstans ligger även haken. För utan en bil försvinner min bästa scen för framförandet av hiphopcovers. Och tyvärr anses det inte allmänt godtaget att sitta och rappa riktigt riktigt medelmåttigt ombord på en buss.
(Publicerad i TTELA 27 januari 2012)
